På Högalidskolan har vi under många år bedrivit solidaritetsarbete med barn i andra länder. Vi har i olika projekt gett våra elever möjlighet att sätta sig in i levnadsvillkoren för barn i andra länder. Från och med innevarande läsår kommer vi att ha internationalisering som ett regelbundet inslag i undervisningen.

De senaste åren har vi haft två stora projekt som har upptagit mycket av vårt engagemang.

BOLIVIAPROJEKTET

Detta projekt startade vi för tio år sedan efter att ha gjort en undersökning bland eleverna om vilken typ av projekt de ville att vi skulle ägna tid och kraft åt.

Eleverna ville ha ett som var långsiktigt, där vi kunde få direkt kontakt med de som berördes av vårt arbete samt ett projekt som det skulle vara möjligt att besöka.

Efter en urvalsprocess fick ett projekt kring Gatubarn i Bolivia flest röster. 
Vi samarbetar i det projektet med en organisation från Gällivare som heter Barnens RäddningsArk, förkortat BRA. BRA är en obunden internationell, kristen hjälporganisation som arbetar för barnens rätt till ett liv och en framtid.

Vi driver detta projekt tillsammans med Sameskolan och de senaste åren även tillsammans med Norrmalmsskolan.

Den årliga solidaritetsbasaren som redan för 10 år sedan var en institution på Högalidskolan ägnades nu odelat åt vårt Bolivia-projekt. Alla pengar vi fick in sattes in på BRA:s konto för Cochabamba, Bolivia. BRA har ett 90-konto.

Första året fick vi in ca 40.000 kr vilket vi tyckte var enormt. För dessa pengar började en kvinna i Cochabamba laga mat i en stor soppgryta och åka ut med till en park där barn som missbrukade sko-lim vistades hela nätterna. Om dagarna var de ute på gatorna och stal.

Hon heter Ana María och hon fick ganska snart god kontakt med barnen.Ett och annat barn kunde övertalas att lämna parken och flytta hem till Ana Maria och hennes man. Så småningom kom det fler.

Ana María har för sitt oegennyttiga arbete med gatubarnen fått flera internationella utmärkelser och pris.

Andra året fick vi in ca 50.000 kr på vår basar och vi kunde fortsätta att stödja Ana María.

Senaste året fick vi in 115.000 kr.  Vi har av staden Cochabamba fått disponera en nedlagd bordell som vi har inrett till bostäder för barnen.
40 pojkar bor i byggnaden som kallas El Arca. De som har bott där 
längst har nu börjat i yrkesskola.

Tyvärr har vi i höst fått rapport om att bordellägaren har kommit tillbaka och krävt sitt hus åter. Detta har inneburit att alla barnen har fått flytta och nu bor de i ett radhus i väntan på en permanent lösning. BRA har startat en markfond för att så småningom kunna köpa mark och bygga ett riktigt skolhem åt pojkarna.

Det var ett hårt arbete att få någon skola att gå med på att låta ”våra” pojkar börja hos dom för de trodde att pojkarna skulle förstöra de andra barnen och göra dom kriminella. I stället har våra pojkar gjort mycket bra ifrån sig, de har utmärkt sig som bästa elever och ett par har blivit valda till elevkårsordförande.

Vår glädje över detta är outsäglig. Att veta att vi konkret har gjort det 
möjligt för dessa pojkar att lämna en kriminell bana och bli ansvarstagande medborgare känns stort. 

Vi har länge försökt få med flickor i verksamheten men det är mycket svårare. De är mer förstörda och är mycket mer svikna av vuxenvärlden.
Vi har påbörjat ett samarbete med Hjalmar Lundbohmsskolan som ska försöka ägna sitt arbete enbart åt flickor.

I höst har en verksamhet i liten skala startat med fem flickor och vi hoppas mycket på att den verksamheten ska lyckas och kunna växa.

Vi har två gånger kunnat åka över till Bolivia med ett par lärare och ett par elever. Ana Maria och hennes man har besökt vår skola och varje år sedan starten har vi haft besök av BRA:s eldsjälar, Jörgen och Solveig Wrengbro, som har berättat och visat bilder från verksamheten. Vi har också fått en ekonomisk redogörelse över vad ”våra” pengar har använts till.

Att hålla 40 pojkar med mat under ett år kostar ca 90.000 kr. Kläder och skolavgifter kostar ytterligare 40.000 kr.
 I Bolivia måste man ha skoluniform och pojkarna växer hela tiden. De är i åldrarna 5-17 år. Till detta kommer utgifter för hygien, skolmaterial av alla slag, skolväskor mm. Vårt bidrag till verksamheten räcker alltså inte utan vårt projekt stöds nu även av andra skolor, företag, församlingar och enskilda i både Sverige och Norge.

T ex finns det en permanent loppmarknad i Kiruna och en i Gällivare, 
olika församlingar stöder vårt skolhem, en skola i Umeå har hakat på
vårt projekt, och i år bidrog ett företag i Småland med en krona för varje insamlad krona som vi fick ihop. Tack vare detta fantastiska erbjudande blev vårt insamlade bidrag dubblerat.

Vi har fått datorer av ett norskt företag., vilket gör att våra elever som läser spanska kan ha e-mail-kontakt med barnen som bor på El Arca. Vi skickar även videoband med inspelningar från Lucia, julfest, vanligt skolarbete mm. Vi får och skickar bilder oss emellan.

 

NEPALPROJEKTET

Vårt andra större projekt är ett i Dhankuta, Nepal. Dhankuta ligger i östra Nepal, ganska högt upp i bergen. När vädret är klart kan man från en närliggande by se Mount Everest.

Vi fick kontakt med denna skola genom att Unga Örnar hade ett förskoleprojekt i byn och de gjorde ett besök där 1994.

Kajsa Westergren som var Unga Örnars representant från Kiruna ville då ha med sig lite bilder och berättelser från svenska 6-åringar varför hon tog kontakt med Ekorrens förskola som låg under Högalidskolan.

Hon kom tillbaka med bilder och berättelser från barnen i Dhankuta och
våra barn fortsatte därefter att skicka små brev till barnen i Nepal. När 
de gick i åk 3 här på Högalidskolan fanns kontakten mellan eleverna fortfarande kvar och vi beslöt då att åka till Nepal och se hur där såg ut 
och vad vi ev kunde göra för dom. Två lärare, jag som rektor och Kajsa Westergren for dit.

Vi möttes av en erbarmerlig skolmiljö. 50-90 barn kunde sitta i samma klassrum, utan ljus, utan hjälpmedel, utan böcker, strängt taget utan någonting.

Vi frågade vad de helst ville ha hjälp med och då svarade rektorn ” ett skolhus till”. Detta var något större åtagande än vad vi hade tänkt oss, men vi for hem till Sverige och skrev en projektansökan till SIDA. Till vår förvåning och glädje fick vi ett positivt svar. Skolhuset beräknades kosta ca 100.000 kr och vi skulle stå för 20% och SIDA för 80%.

Alla varnade oss för svårigheterna med byggen i länder som Nepal men vi lät oss inte nedslås utan satte igång efter att ha skrivit ordentliga kontrakt med vår kontaktperson, Nirbikar Shrestah och skolan i Dhankuta. Den heter för resten Tribeni School.

Vi har tillsammans med Unga Örnar haft discon, vi har själva haft loppmarknad och vi har haft några vuxna som regelbundet har satt in 
pengar på vårt bankkonto för Nepal. SIDA-pengarna har administrerats av Unga Örnar. Man måste för SIDA-projekt ha kontakt med någon Non Governmental Organisation och Unga Örnar är en sådan och de hade redan upparbetade kontakter i Dhankuta.

Bygget kom igång våren 2000 efter en del komplikationer och våren 2001 var det klart. Vi skulle ha åkt dit med några elever men  p g a oroligheterna där med kungafamiljen mördad, maoistgerillans uppror och krig i luftrummet över Afghanistan har vi inte vågat oss på den resan ännu.

Vi har under hela byggtiden hållits underrättade om kostnadsutvecklingen, vi har fått bilder som visar hur bygget går till och vi har även fått skriftliga rapporter.

I juli – augusti 2000 var vår lokala skolkontakt, Indira Ghale, på besök hos oss och berättade samt visade bilder från livet i Dhankuta.

Detta projekt betraktar vi nu som avslutat till sin officiella del. Några av oss skickar fortfarande pengar privat till hjälp till enskilda skolbarn.