SOL-dagen

Solidaritet med världens barn - ett samarbetsprojekt för gatubarnen i Bolivia.

Barnens Räddningsark

Fotoalbum 2005

Reseberättelser

Insamlade medel från Högalidskolan

 

Vi elever och lärare på Högalidskolan i Kiruna har sedan 80-talet arrangerat en "solidaritetsdag" en gång per år för att praktiskt visa solidaritet med barn i världen som har det svårt på olika sätt. Efter några år kände vi att vi ville få kontinuitet i arbetet och även få feedback på hur de pengar vi samlade in användes. Därför samarbetar vi sedan 1993 med organisationen Barnens RäddningsArk som leds av två f d boliviamissionärer, Solveig och Jörgen Wrengbro. (BRA har sitt huvudkontor i Gällivare). Vi beslöt oss alltså för att hjälpa gatubarnen i Cochabamba, Bolivia. 

I Bolivia har vi sedan nio år tillbaka börjat "bygga" på ett skolhem för gatubarn. När jag säger "bygga" betyder det inte att vi konkret bygger ett 
hus utan att vi samlar pengar och ger människor i Cochabamba Bolivia möjlighet att på plats hjälpa sina landsmän. Arbetet ute i Bolivia leds av 
Ana Maria och Santa Cruz, som de ansvariga för Barnens RäddningsArk
 har kontinuerlig kontakt med. Ana Maria hade redan tidigare god kontakt med många gatubarn och besökte regelbundet barn på sjukhus och i fängelser. Med våra insamlade medel kunde de börja med matutdelning i parken till de limsniffande barnen. Det arbete som gjordes skapade 
respekt i staden och de bolivianska myndigheterna erbjöd BRA ett hus. 
Så öppnades barnhemmet "El Arca" i Cochabamba. Där bor nu (1999) 40 pojkar. Siffran varierar eftersom pojkarna ibland rymmer, ibland hämtas av släktingar eller föräldrar.

Vi har varje år en solidaritetsbasar. Inför den jobbar alla på skolan med
 att tillverka grejer som vi sedan säljer på en basar på kvällen,. Vi brukar 
ha vår solidaritetsdag och basar onsdagen före påsk.

Första året fick vi in 40'000 SEK vilket vi tyckte var enormt. Andra året 
fick vi in 50'000 och sedan har det bara ökat och ökat. År 2000 fick vi in 105'000 kr och 2001 hade den insamlade summan nått ännu ett rekord!
 Vi fick i hop hela 116'000 kr! Fantastiskt!!! 2002 kontaktades vi också 
av stiftelsen Sackaios, som ville delta i arbetet genom att bidra med samma summa som vi samlar in på SOL-dagen den 27 mars -02. Elevernas påhittighet när det gäller att samla pengar till "våra" gatubarn är enorm. 
De "kidnappar" kända Kirunabor och har dem till att ringa runt och tigga pengar, de skramlar bössa på stan, de ringer själva och jagar sponsorer, 
de anordnar konserter och mycket, mycket mer. 

Vi samarbetar med Sameskolan och Norrmalmskolan har tillkommit de senaste åren. Eleverna går på Norrmalmsskolan t o m åk 5 och kommer därefter till Högalidskolan. Eleverna från Sameskolan kommer hit i åk 7. Därför vill de vara med från början i vårt solidaritetsarbete.

Sameskolan gör årligen fantastiska påskkärringar, våra elever bakar bröd, gör påskris, målar syr, snickrar. 

Varje år gör eleverna i trä- och metallslöjden en fin sak som vi lottar ut. Första året hade vi en skoterkälke. 1999 var det en fiskrök. Vi har aktiva konstnärer på skolan och dessutom flera föräldrar som är duktiga på att måla och de brukar skänka tavlor som vi också kan lotta ut.

Vi har hela tiden samarbetat med en lokal kristen organisation som har sitt säte i Gällivare. Den heter Barnens RäddningsArk och förkortas BRA. 
Våra samarbetspartners där heter Solveig och Jörgen Wrengbro.

1998 for två elever och en lärare till Cochabamba och det var en fantastisk upplevelse (läs utdrag från reseberättelserna), 2001 åkte ytterligare två lärare och två elever för att studera verksamheten vid barnhemmet, reseberättelser finns på Barnens Räddningsarks hemsida. Pengar som finansierar resan har erhållits från Olof Palme-fonden, Folke Bernadotte-fonden samt Svenska Institutet.

2000 fick vi hit de två personer 
som mer än annat har gjort det möjligt för oss att bedriva den här verksamheten. Det är ett par från Cochabamba som heter Ana María Maranon López och Santa Cruz Bohórquez Sánchez. Dessa två har 
började med att ta emot gatubarnen i sitt hem. Staden Cochabamba har
 nu skänkt ett hus där flera kan bo samtidigt. Det finns 45 pojkar boende 
på El Arca. På barnhemmet får de mat, kläder, sjukvård, tandvård, undervisning samt skolgång när de är mogna för det. De blir rehabiliterade från sniffning och annat missbruk. Steg för steg hjälps barnen bort från gatans farliga miljö och får växa upp under trygga och kärleksfulla förhållanden. Barnen som går i skola får skoluniformer och skolmaterial samt hjälp med hemläxorna på barnhemmet "El Arca". Flera av pojkarna har lyckats mycket bra i den statliga skolan och fått höga betyg! En blev t o m vald till "Skolans president". Barnen som många inte trodde på har gjort fantastiska framsteg! I år kommer dessutom några av pojkarna att få påbörja en teknisk yrkesutbildning. Samtliga klarade inträdesprovet med glans! Om några år är de vuxna och barnen i Kiruna har varit med och räddat dem från misär till att kunna betyda något för sitt land och folk! Vem vet vad det kan bli av dessa barn! Barn som fortfarande finns ute på gatan har hela tiden möjlighet att få komma hem till Ana Maria och hennes familj för att få hjälp. Det kan gälla t ex mat, vatten, akut sjukvård och kläder. Gravida flickor kan få hjälp med att bli förlösta på en klinik istället för att behöva föda i någon park eller liknande miljö. Vi drömmer om att öppna ett hem även för flickor, som behöver rehabiliteras utifrån sina unika behov. Många gånger är de redan mammor fast de bara är 13-14 år gamla.

 


 

Ur Marit Nygårds resedagbok:

Fredag 13 mars 1998 i San Antonio-parken 

I kväll var andra gången jag var i San Antonio-parken, gatubarnens park. Vi hade med oss en stor gryta soppa som vi portionerade ut till barnen. Jag satt där mitt uppe i allt, med små barn i knät, och funderade inte så mycket just då. Jag kände bara att jag ville ta alla i min famn och hålla om dem i all evighet. Lukten från sko-limmet barnen sniffar hade jag hela tiden stickande i näsan. De sade att de ibland blandar ut limmet med thinner, vilket ger en känsla av att hela hjärnan exploderar! Efteråt har jag tänkt... Varför är just Chino där och sniffar? Varför är Marta specialist på att skära upp folks handväskor med rakblad? Varför lever Juan-Carlos under ständigt hot att bli fasttagen och misshandlad av polisen? Vad har jag för rättigheter att leva här i vårt överflöd?

 

Emma Johdet berättar om resan till Bolivia:

Jag grät!

Det går inte att säga vilken händelse som är mitt starkaste minne därför att varje dag var unik. Första mötet med Ana Maria och hennes familj var speciellt och det kommer jag nog att minnas så länge jag lever därför att de behandlade oss precis som en del av familjen och det fick mig att känna mig som hemma. Barnen i parken har fått mig att inse hur mycket jag har och hur mycket min familj och mina vänner betyder för mig. Jag inser vilket överflöd vi lever i. Det gjorde ont att se småbarn med näsan i limburken för att döva hungern. Vi visste ju ungefär vad vi skulle få se men att se det i verkligheten med egna ögon är en helt annan sak. Jag kände mig väldigt maktlös därför att åt vilket håll man än tittade fanns det nya ansikten med andra livsöden som också behövde hjälp och stöd. Första gången jag var till parken klarade jag bara av att vara där 10-15 minuter, sen började jag att gråta. Det var en enorm upplevelse att åka till Cochabamba och se resultatet av bl.a. det arbete vi gör på Högalidskolan. Att få lära känna en ny kultur och en massa underbara människor var också en upplevelse. Jag önskar att alla skulle få den möjligheten som jag och Marit fick, för man blir mer tacksam och man lägger inte ner så mycket energi på bagateller för man vet att det finns viktigare saker att diskutera eller göra.

 

Eva-Lisa Gunnare, lärare på Högalidskolan:

Mitt möte med Jorge! 
På "El Arca" blev vi hjärtligt välkomnade. Vårt första nära möte blev med en ny liten gosse, Jorge 3 år. Han såg till att få bli buren i famnen av oss, var och en i tur och ordning. Ett underbart litet klistermärke! Det räckte långt att kunna använda kroppsspråket!
Emma och Marit busade med honom och lite senare låg han tung och mjuk i min famn när jag sjöng vaggvisor för honom. Han kunde inte få nog - inte jag heller för den delen. Tyvärr var det sista gången jag såg honom för under helgen var han tvungen att återvända till sin mamma. "Tvungen" - det låter vansinnigt, för ett barn ska ju ha det bäst hos sin mamma, eller hur?
Men lill-Jorge ville inte följa med henne. Hon har ingenting att "ge" honom, ingenstans att bo, knappt någon försörjning - bara ett hårt liv på gatan. Storebror Ramiro, 4 år, fick stanna på barnhemmet. Två äldre bröder bor på gatan där de sniffar lim och lever på att stjäla och råna. Vilken familjeidyll...
Samtidigt förstår jag mamman. Jag har själv tre döttrar och skulle inte kunna lämna bort någon av dem. Känslor och förnuft är sällan förenliga. Denna lilla ögonblicksbild får representera en del av den verklighet vi mötte i Cochabamba.
Avslutningsvis vill jag säga att vi under vårt besök fick massor av något vi lider stor brist på i Sverige, nämligen kärlek och omtanke. Det är den viktigaste gåvan vi fick med oss hem därifrån! Hoppas att vi kan förmedla den till våra medmänniskor här hemma!